The love of my life

The love of my life
The love of my life

torsdag 7 maj 2015

Dåtid och nutid

Hej på er! 

Tog en liten paus efter jag fullständigt dränerat mig på ord och känslor med inläggen om Martins op. 
Det blev liksom tomt i huvudet efter det. Konstigt behovet är att behöva skriva av sig, det är som om det är det bästa sättet att bearbeta det man vart med om, för mig i alla fall. 

Det har vart så mycket som hänt de sista två åren. 
Ville blev jättedålig och orolig av ett brandalarm i skolan nör han gick i förskoleklass. Han blev så sjuk av det att jag fick vara hemma för vård av barn i 4 månader. Vi fick träna att gå runt skolan, sen in i gallen, å så småningom in i klassrummet med jacka och skor på oss. Han va helt övertygad om att han skulle dö när brandövning va. 

Efter det flyttade vi till Kalmar med allt vad en flytt innebär. Tyvärr var det ett så gammalt alarmsystem på skolan där så brandlarmet gick stup i kvarten. Med hans tidigare oro, omställningen av flytten, nya kompisar och en extremt resultatinriktade fröken gick första terminen i ettan åt helvete rent ut sagt. Efter otaliga möten med lärare, rektor och psykologer fick vi tillslut rådet att flytta tillbaka till sandared igen. Då har vi bott i Kalmar i 10 månade. Jag har inte kunnat jobba utan tagit hand om Ville. Linnea gjorde ett skolbyte då hon aldrig blev insläppt i gemenskapen på den skolan (samma skola som ville) Martin fick läggas in på lasarettet efter vad vi nu i efterhand vet problem med gallan/levern. 

Hade det inte vart för våra vänner Maria, Patrik Ina och Melina hade jag gått under i Kalmar. De blev min livlina i allt kaos. Det va där Ville kunde andas och känna sig trygg. Det va med dom det va lek, utflykter, fika och samtal. Så evigt tacksam att ni fanns och finns. Denna härligt röriga och hjärtliga familj som tog oss till sina hjärtan och bjöd in oss i sina liv när ingen annan gjorde det. Love ya all!!! 

Nu kan det ju verka som om det är våra barn det är fel på men tyvärr har jag hört från flera håll att just på denna skolan är det fler elever som valt att sluta. Jobbar man enbart med resultat och inte med gruppen, socialträning, självkänsla och kompisanda är det enligt min erfarenhet dömt att misslyckas med stämningen i en klass och på en skola. 
(Liten börjar bli stor) 

Sagt å gjort så flyttade jag och barnen hem för ganska exakt ett år sedan. M har ju sitt jobb på Öland så vi återgick till det vi alltid gjort att vara särbos på veckorna. Det låter kanske enkelt men vi valde ju att flytta med för att vi ville bo tillsammans å då det inte fungerade för alla att bo i Kalmar blir det en sorg i sig. 

Vi han knappt mer än hem innan vi fick rada på att man börjar överväga en levertransplantation. 
Så efter sommaren när det va tänkt att jag skulle börja jobba igen blev vi kallade till Sahlgrenska på massor av undersökningar. Då oron var stor att M skulle utveckla cancer i gallgångarna samt att levern började förlora sin funktion bestäms det tillslut att han sätts upp på listan för en transplantation. 
All stress och oro gjorde att jag va sjukskriven denna tiden. 
När beskedet kom att han sätts upp på listan kunde jag vila i det och gick tillbaka till mitt gamla jobb. Det va så roligt att vara "vuxen" igen. Jag har då vart hemma nästan 1,5 år med Ville som på olika sätt mått jättedåligt. 

Flytten tillbaka till Sandared va det bästa vi gjort. Det tog 24 timmar så va Ville samma glade kille igen. Efter ångest, deppighet och sjukt mycket oro fick han äntligen känna sig trygg och glad igen. 

Jag är så glad att jag bor i mitt hus säger han ofta på kvällarna!! 


Jag hinner alltså jobba 8 dagar då dom ringer å Martin ska få en ny lever. 

Under tiden han ligger på lasarettet så behöver vi tömma lägenheten i Kalmar då vi hyrt ut den. Jag å barnen åker upp och ner över en helg. Vi får fantastisk hjälp av vänner. 
Dagen efter Martin kommer hem kommer gelé flyttlasset från Kalmar, två veckor innan jul. Det är kaos och vi tillbringar en natt på sjukhuset jag å ville. 

I slutet av Januari har Martin börjat pigga på sig ganska bra. Det finns då tid för mig att landa lite i allt som hänt. 
Jag landar tyvärr inte så lätt utan det blir en katastrofkrasch rätt i backen. 

Jag får ångestattacker, svårt att sova, drömmer mardrömmar om att folk dör, är sjukt trött hela tiden, börjar glömma saker, har svårt att koncentrera mig osv osv. 
Det resulterar i en sjukskrivning som pågår ännu. 
Rent allmänt kan nog folk känna att "nu är ju allt över" å visst är det så, operationen är lyckad, barnen mår bra, vi har familj och vänner runt oss, jag trivs på mitt jobb. HJÄRNAN ÄR BARA HELT SLUT! 


Så hur tar man sig vidare, ja vem vet. Jag försöker vila så mycket det går, ta hand om familjen, promenera med vovvarna, fokusera lite mer på mig själv. Små steg tillbaka till den jag var innan allt hände. 
Vissa dagar är bra dagar andra dagar är mindre bra. Det gäller att acceptera det och inte stressa upp sig, Men vad svårt det är!! Jag är ju inte mer än människa och jag gör verkligen mitt bästa. 

Ha lite tålamod med mig!! 

Stor kram 




tisdag 28 april 2015

Avslutningsvis! Länge leve levertransplantationer!

Våren är här och så oxå vi!!!! 

Vi har nu äntligen funnit en vardag efter allt som hänt i slutet av 2014. 
Två dagar efter att M kom hem från sjukhuset kom hela flyttlasset från Kalmar. Det löste sig trots allt fantastiskt bra med stor hjälp av familj och vänner. M fick vila hemma hos mamma undertiden. 
På kvällen fick Ville en misstänkt testickelvridning så han och jag fick lämna hela flyttkaoset och åka till akuten i stället. Det blev operation för honom och en natt på barnavdelningen

På morgonen vaknade han med 38 graders feber men det berodde inte på operationen utan på en helt vanlig förkylning. Stackars M blev genast kastad in i oron för att bli smittad då immunförsvaret är så lågt pga alla mediciner. 
Men men han har klarat av flera förkylningar och influensa under vintern utan minsta påverkan av den nya levern. 

Det är nu ganska exakt 5 månader sedan han fick sin nya lever. Ärret på magen har läkt fint och förutom att han blir tröttare fortare än innan märker ingen av oss   Vad han gått igenom. 
Livet rullar på som vanligt men visst pratar vi om vad vi vart med om mellan varven. Vi alla i familjen blir fortfarande berörda och gråter lätt när vi tänker tillbaka på vad som hänt. 
Linnea tycker mest att det var en extremt jobbig period och har svårt när alla just då pratade om vad bra det va att han skulle få en lever. Även tiden på sjukhuset upplever hon som jobbig. 
För mig känns det viktigt att lyssna på barnens upplevelser när de själva vill prata om det. De fungerar ju inte riktigt som vi vuxna utan helt plötsligt från ingenstans kan ville ha en tanke om något som hänt å då gäller det att ta sig tid och lyssna på det! 

För er som inte känner oss så är barnen i år 16 och 9 år gamla. De två har naturligt vis sina individuella sätt att bearbeta det som hänt. 
Gemensamt för de båda är oron att pappa ska bli sjuk igen. 

Självklart tog vi upp detta när vi va på 3 månaders kontroll på Sahlgrenska. Då fick vi träffa kirurgen Nicklas igen (han som skrev in M kvällen vid operation) 

Vi pratade om avstötning och vad som händer om det visar sig att kroppen inte trivs med den nya levern, självklart är det mediciner i första hand men kan man inte häva avstötningen "så byter vi väl en gång till" säger han med en axelryckning, en härlig inställning då det i deras värd inte är några problem att genomföra flera byten. 
Det svaret och känslan har jag burit med mig, å faktiskt har det hjälpt då jag inte känner mig lika orolig för avstötning längre. 

Jag är så tacksam att ni är så många som läst om vår resa under dessa dagar. Om någon oxå haft lite nytta av det ni läst så är jag överlycklig. 
Tack för alla fina kommentarer och heja rop. 

Jag skriver på mobilen och direkt från tanken. Jag har alltså inte redigerat eller kontrollerat texten innan den publiceras på bloggen. Jag vill att det ska vara den direkta tanken eller känslan som berättar å därför ser jag nu i efterhand att maningarna är lite konstiga i bland och det är en del knasiga ord som letat sig in. 
Tack för att ni har överseende med det. 

Jag kommer säkert återkomma till vad vi gått igenom då det numer är en del av vårt liv. 


Efter 3 månader började M jobba 50% vilket är en bra början. Han äter som vanligt utan restriktionen. Han tar dagligen medicin och kommer göra så resten av sitt liv, men det är betydligt mindre tabletter nu mot i början. 
Han har alltid vart mycket måttlig med alkohol och nu dricker han inte alls. 
Om han någon gång i framtiden unnar sig ett glad vin någon gång så är det oxå helt ok. 
Livet är till för att levas så länge vi får den möjligheten,men det är alldeles för dyrbart för att slarvas bort, därför är vi rädda om oss. Vi är inte odödliga det har vi verkligen fått lära oss. 

Stor Kram 


måndag 27 april 2015

Levertransplantation del 5

Resultaten efter levertransplantation har bättrats markant sedan slutet av 1980-talet. Denna erfarenhet delas med de flesta andra transplantationsenheter världen över. Patientöverlevnaden efter 1 år är idag 90%, vilket är jämförbart med överlevnaden vid njurtransplantation. Rehabiliteringen är också god, en stor del av patienterna har återgått i yrkesverksamt liv efter ett år.


Mobilen ringer kl 10.00 på morgonen. Att höra M's röst är som balsam för själen. 
Det är dock ett väldigt kort och osammanhängande samtal för helt plötsligt lägger han på. Jag skyndar mig upp till CIVA. 
Först måste man ringa på en klocka och bli insläppt, sen måste man vänta i korridoren för att på ok att gå in på rummet. Då M delar rum med någon annan handlar det såklart om sekretess och integritet. 
Sen spritar man händerna galet mycket. 

Men så ligger han där framför mig som en liten fågelunge på 100 kg å över 190 cm lång. Men stor är han inte just nu. 
Det är slangar överallt!!! Han har 5 portar på olika ställen för medicin som ska in och andra saker som ska ut och övervakning såklart vilket är viktigast av allt. 
Operationen tog 6 Tim å 45 min men han har vart sövd i nästan 9 timmar. Det krävs otroligt mycket av kroppen för att klara det. Hela kroppen är i chock efter ett sådant ingrepp och det kan vara svårt att göra en bedömning hur patienten mår utan riktigt noggran övervakning. 

En levertransplantation är den enskilt svåraste operation man kan genomgå. Det innefattar mycket blodkärl och mycket som ska kopplas samman. Levern är "fabriken" i kroppen, det är här allt passerar och bryts ner. 

Två sköterskor finns på rummet hela tiden och håller koll. De gör skrivna rapporter flera gånger i timman ibland med bara några minuters mellanrum. 
Jag tycker det är svårt att vara här. Rummet är trångt och det pågår så mycket hela tiden å då känner man sig mest i vägen. Det finns en hård trästol att sitta på. 
Ofta får jag gå ur rummet då det görs massor av undersökningar. Det kommer en rullande röntgen och ultraljud, tekniken är imponerande. 

Sjukgymnasten kommer å tycker att M ska sitta på sängkanten å vicka på fötterna. Det resulterar i att han nästan svimmar och arga maskiner piper högt. 
Men nu blir läkarna arga å tycker att de går för fort fram. Visst är det viktigt med rörelse men han är ju knappt vaken ännu och det är bara 4 timmar sedan han kom hit. 
Barnen kommer med Pia efter lunch och hälsar snabbt på pappa. Det är jobbigt för dom att se honom så sjuk. Å detta är nog det vi i familjen har svårast med under lång tid framöver. 
Den mannen/pappan som klev in på Sahlgrenska i kostym var ju ändå i våra ögon pigg. Han jobbade heltid, och mådde rätt ok. Det som skedde på insidan i hans kropp syntes inte för ett ovant öga på utsidan. 
Visst kunde jag se att han ibland inte mådde bra men han höll ofta masken utåt. 
Därför blir skillnaden lite tvärtom för oss. De patienter som vart riktigt sjuka innan sin operation, en del kanske till och med har legat på sjukhus ett tag beskriver operationen som om det mår bättre direkt, att de känner skillnad å blir piggare jättefort. 
För oss och för M är det ju tvärt om, han va rätt pigg men nu är han utslagen. 

Självklart vet vi hur viktigt det va att M fick en ny lever för det hade inte dröjt länge innan han skulle blivit riktigt riktigt sjuk annars. Samt att risken för att utveckla cancer i gallgångarna var överhängande och i så fall hade det vart kört om man säger så. Cancer i gallgångarna har bara en utgång. 


M blir kvar på Civa i 2 dygn. Njurarna vill inte komma i gång riktigt. Under dessa dagar är jag där korta stunder. Han somnar mest i från mig när vi pratar lite, man vill inte att patienterna ska ha ont så det är mycket smärtlindring. 

Barnen bor med mig några dagar på Johannesvillan. Sen är de hos kusinerna i Onsala oxå för att få lite avbrott från sjukhuset. 
När M kommer till avdelningen får han eget rum så då är det lite lättare av vara hos honom. Dock är han fortfarande väldigt trött och hängig. 
Efter ett tag tar man bort medicinen intravenöst och det blir tabletter i stället. Det är sjukt många mediciner att hålla reda på och Linnea hjälper till å sorterar

Jag tror vi räknade till att det va 36 tabletter på ett dygn och vissa dagar extra alvedon och då va vi uppe i 40 st. 
Det är kortison, morfintableyter, blodförtunnande, avstötningsmedicinerna  som är flera stycken, vätskedrivande för njurarna osv!!!!! 
Utöver detta kollas tempen flera gånger om dagen, blodsockret likaså. M får en släng av diabetes vilket inte är ovanligt så det blir många stick i fingret. 
Sen är det såromläggning och tvättning, och massor av sjukgymnaster som tjatar och tjatar att M ska sitta upp och göra övningar. Detta går inget vidare och vissa gånger får jag be dom backa undan lite. 

Det är väldigt viktigt att man kommer upp och sitter därför risken för lunginflammation är annars stor, detta får han oxå medicin mot. 

Man har senaste tiden bytt sätt att skära upp på, tidigare gjorde man såkallat Mercedersnitt alltså ett upp å nervänt Y
men nu gör dom ett bakvänt L 

Linnea säger högt en dag att "nu har pappa ett L för Linnea på magen" å sen bröt helvetet ut på rummet!! Detta kunde ju inte Ville acceptera utan var rasande arg och sparkade henne på benen. 
Då säger jag att "det kan ju stå för Lindström oxå" 
"Ja då har jag två L för Linnea Lindström" säger dottern skadeglatt.... 
Å sen börjar vi om med bråket igen!! 

Detta fick dock ett gott slut när kusin Julia besöker farbror och konstaterar till Villes glädje att tittar man på såret från sidan så är det ju ett V för ville. 

Tack Juli <3  

Känsliga varnas för bilden nedan, här ser man det omtalade L'et och dräneringsrör som håller sårvätska från buken borta. 





13 dagar senare är det dax att lämna sjukhuset. 
Mycket oro finns kvar för ev avstötningar och hur man ska förhålla sig till att vistas bland folk. Sjukhuset blir en trygghetszon som det är svårt att lämna hur gärna man än vill hem. 


Jag och barnen har fått lämna M några dagar och åka till Kalmar för att packa ihop lägenheten där på 48 timmar. 
Det kändes fruktansvärt svårt men livet stannar inte för att någon är sjuk. I bland känns det som om det snurrar på annu fortare utanför sjukhus bubblan. 
Jag är därför väldigt väldigt trött när vi hämtar M och tar varje chans jag får att vila lite i hans säng. 
Tack och hej Sahlgrenska!! Ni är toppen men vi hoppas vi aldrig ses igen!!  
Bärkassar med mediciner får följa med hem. Nu fortsätter resten av våra liv med betydligt bättre förutsättningar än innan. 
Sverige är fantastiskt!! Tack å lov att vi har högkostnadsskydd!! 

Vissa delar i detalj har jag lämnar åt sidan för berättandets skull, detta är min historia som anhörig och det är drt jag bettar. Hur M upplevt allt och hans tankar är hans historia. 

Undrar du något så är du välkommen att fråga. Du når mig snabbast på kalmarfrun@gmail.com 

Kram till er och tack för att ni läser!! 

Ps: anmäl dig till donationsregistret i dag om du inte redan gjort det. Kan man tänka sig att ta emot ett organ bör man oxå ge organ, det är vad jag tror och står för!! 



söndag 26 april 2015

Levertransplantation del 4

Aldrig har jag känner mig så ensam som när jag går tillbaka genom sjukhuset. 
Jag har lämnat alla våra saker på avdelningen så jag passerar där på vägen ut. 
M's kläder, väskor, våra jackor, skor mm. 
M's övernattningsväska som han haft med sig från Kalmar har tappat ett hjul så jag får släpa den efter mig. Det skrapar och gnisslar i golvet när jag går. 
Det är helt ödsligt och tyst i korridorerna. Jag träffat inte en enda människa på vägen ut ur sjukhuset. 
Klockan är 20.45 då jag sätter nyckeln i låset på Johannesvillan. 
Jag fick mitt rum redan tidigare på kvällen å nu bara släpper jag allt jag håller i i en enda stor hög. 
Vad gör jag nu?? 
Mat? 
Som tur är hade jag slängt med en liten kylväska med rester av kinamaten vi åt i går barnen och jag så jag letar upp köket och en Micro för att få lite i magen. 
Jag sätter på en tv medans jag äter men det är helt omöjligt att fokusera på programmet. 
En kvinna kommer och vi små pratar lite. Det är skönt med sällskap men alla är så fokuserade på sig själva och sina anhöriga här, å när man tillåts att vila tar man snabbt den chansen. 
Hon berättar att hennes sambo har opererat bort en lunga efter att de hittat en tumör. 
Dom har gjort ett litet hål mellan revbenen och sen lirkat ut lungan den vägen. Nu ska han leva vidare med endast en lunga vilket jag inte trodde va möjligt. Jag slås åter av känslan trygghet och är förstummad av vad dessa kirurger och sjukvården kan åstadkomma. 

Kvinnan går in till sig och jag går till mig. 
Sms:ar med barnen å säger god natt. Lovar att höra sv mig så fort jag vet något. 
Sänder närmsta timman fler sms till de nära runt om. 
Tänker att det är bra att försöka sova men kommer på att M gav mig några ihop skrynklade papper som jag stoppade i fickan. 
Det är två papper med massa saker skrivna på alla fyra sidor. 
Det är kontonummer, koder till bankkort, telefon nummer till personer inom företaget, vänner via jobbet, en advokat som tydligen ska hjälpa mig om något händer, det är info om försäkringar, hur mycket pengar jag får i månaden om M dör, mm.mm. 
Det är så mycket ångest i dessa papper men oxå en otrolig omsorg. 
Detta har han fixat under resan hit. Han har ringt alla han kan och bestämt hur saker ska skötas, han har hela resan i planer skrivit ner allt han kan komma på som är viktigt för mig att veta rent praktiskt. 
Så otroligt starkt gjort med en enorm kärlek i vad som måste vart den värsta ångesten man kan uppleva. 
Jag orkar inte just nu ta till mig vad som står på papperna, utan lägger de i väskan på ett säkert ställe. 

Somnar någon timma men vaknar i panik och ångest. Som om hon känner det på sig sms:ar svägerskan precis då. En livslinje i ensamheten som jag är otroligt tacksam för. 
Kusin A jobbar på CIVA i natt och jag får hennes nummer med orden att hon väntar på att jag ringer om jag vill. 
Ännu en livlina som gör natten uthärdlig. Jag och A pratas vid två gånger och hon har hört sig för att allt verkar gå som planerat på op. 
Jag sitter i en fotölj på rummet när mobilen ringer. Klockan är 05.10 och det är Christer. 
Allt har gått bra!! M är på uppvaket och kommer under morgonen bli förflyttad till CIVA (centralintensiven) 

Jag somnar som en stock efter det samtalet!! 
Nästa gång mobilen ringer är kl 10.00 på morgonen och då är det Martins röst jag kommer höra <3 

Fortsättning följer!! 



Levertransplantation del 3

Jag sitter i väntrummet på transplantationsavdelningen 138. Jag är tidig och kommer att få vänta en stund på att M ska komma med ambulansen. Det är trevligt här. Personalen hejar glatt och alla ler välkomnande. De bjuder på Kaffe och te så jag tar en kopp te och sätter mig ner vid ett bord. 
I en fotölj sitter en man i 60 års åldern, bredvid honom vad jag gissar är hans fru. 
På en stol mitt emot sitter en annan man och de pratar alla med varandra. 
De båda männen är klädda i sjukhuskläder och på en ställning bredvid dom hänger två påsar med slangar som försvinner in under tröjan. 
I den ena påsen är vätskan gul (troligtvis urin) och i den andra påsen är vätskan röd. 
Ganska snart blir jag inbjuden i samtalet och det visar sig att mannen med fru har fått en ny lever för en vecka sedan. Aldrig har jag vart så glad att träffa någon som jag är just nu när jag möter honom. Det ger ett sådant hopp att få höra att allt gått bra och se att han sitter där och dricker kaffe å äter macka. 
Helt plötsligt känns operationen inte lika skrämmande längre. 
Hans fru och jag kommer senare att mötas flera gånger då hon oxå bor på Johannesvillan och vi kommer samtala flera gånger de närmaste dygnen. 
Just nu är hon en främling men dessa två får mig att känna mig trygg i stunden. 
Mannen mitt emot har samma morgon fått en ny njure, å här sitter han och äter kvällsmat. 
Under våra två veckor som vi kommer tillbringa här kommer jag möta flera olika livsöden. 
En kvinna från Stockholm har fått nya lungor, Sahlgrenska är det enda sjukhuset i Sverige som kan transplantera lungor. Hennes familj bor i rummet bredvid mig.
En ung kille har gjort sitt tredje njurbyte, denna gången fick han en njure av sin bästa kompis. När man passerar deras rum som dom delar hör man bara massa prat och skratt. 
En kvinna har fått sin tredje lever och är på återbesök. Hon mår bättre än hon gjort i hela sitt liv. 

Flera gånger piper det som ett larm går. Det är "organ faxen" förklarar en sköterska. Det betyder att det ev. finns ett organ tillgängligt och någon måste genast titta på det faxet. 

Här möts liv och död på det allra finaste sättet. Någon har tragiskt förlorat sitt liv men har valt att donera sina organ och låta någon av alla människor här få fortsätta leva som mamma, man, pappa, bror, syster, mormor osv. 
Finns det någon finare gåva?! 

I dag har vår allra finaste ängel valt att donera sina organ vilket gör att älskade M nu ska få en ny lever och chansen till ett friskt och långt liv. 

17.45 kliver M in på avdelningen, jag slås av att han ser ju inte sjuk ut, han har kostymen på sig, slipsen på plats och portföljen i ena handen. 
(Vad vi har skrattat åt detta efteråt, folket jag suttit å pratat med måste trott att jag suttit och ljugit när jag berättat nyss att min man flygs in från Kalmar nu och kommer strax med ambulans från sävö flygplats, för att få en ny lever i kväll) 
Bredvid honom går ambulansföraren. Det visar sig vara en man från samma ort som vi bor. 

M skrivs in och kopplas upp på EKG och det tas mängder med blodprover. Det ställs och massor av frågor till oss båda. 
Vi fattar ett snabbt beslut att M ska ingå i en "njurstudie" där man vill veta varför och ofta njurarna påverkas av en levertransplantation. 
Sen får vi snabbt ta oss ner till röntgen för att kolla lungorna. Här får vi äntligen 15 min för oss själva å passar på att ta ett kort ihop 


Känns liksom viktigt att vi två finns på kort tillsammans. För även om man inte vill så finns självklart tanken "tänk om det inte går vägen" 

Snabbt upp på avdelningen igen och nu är det dusch som gäller. Tre gånger ska M tvätta sig med en speciell tvål uppifrån och ner. 
Doktor Nicklas kommer och pratar med oss. Han är lugn och trygg. Han berättar att kollegan Christer ska operera M för Nicklas själv ska operera senare i natt. 
Vi får möjlighet att ställa frågor men vi är helt nollställda i huvudet. 
Strax efter kommer kirurgen Christer och säger hej. Han skriver upp mitt mobilnummer på en lapp och stoppar i fickan, han lovar att ringa när dom är klara men är noga att säga att det kommer ta många timmar. 
Varför det är lite extra brottom just med M får vi inget riktigt svar på. Det blir så ibland bara.... 

Det är dax att rulla mot operation, mindre än två timmar sen vi kom hit. 
Man täcker M med ett sterilt lakan ända upp till hakan och han får en mössa på huvudet. 
Vi går genom Sahlgrenska, tar en hiss någonstans och sen är vi framme på OP. 
Genast tar två narkossköterskor över, och nu går det undan. 
M får lägga sig på en konstig brits/säng. 
Han täcks av uppvärmda filtar och får en värmemössa på huvudet. 
Sköterskorna berättar att det tar minst två timmar att förbereda allt när M väl är sövd och att hans lever inte ens kommit ännu. 

Nu är det vår stund/minut att säga hejdå. Tårarna rinner, vi pussas och viskar saker som jag håller för mig själv. 

Sen är det dax, jag måste gå!! Dörrarna öppnas till ett angränsande rum dit jag inte får följa med. 
Med tårarna rinnandes vänder jag mig om för att gå men då ropar M 
- NU KÖR VI HJÄRTAT
- JA NU KÖR VI BUBBEN ÄLSKAR DIG
sen gör vi tummen upp mot varandra och dörrarna stängs. 
Påväg genom sjukhuset till operation 

Fortsättning följer!! 


 

lördag 25 april 2015

Levertransplantation del 2


- Flygplanet blir ca 30 minuter försenat pga dimma i Göteborg. Säger Pernilla när hon ringer för andra gången. M beräknas landa kl 17.30 på sävö flygplats och där möter en ambulans upp. 
Jag lyssnar mest och kommer inte på så många frågor trots att huvudet är fullt av just det. Pernilla berättar vidare
- när ni möts på avdelningen du och M så kommer ingen ha så mycket tid med dig Cia säger hon. Det är många undersökningar som ska göras och det finns som sagt en tidsram att hålla sig innom. Har du bokat boende för natten annars kan vi nog fixa ett rum till dig att vila i, det kommer ta många timmar så det blir en lång väntan. 
- jag ska ringa Johannesvillan nu direkt svarar jag medans tusen tankar far genom huvudet. 
Jag har några timmar på mig innan det är dax att köra till Göteborg ovh mycket av den tiden går åt att rodda kring barnen, vi springer huller om buller i huset för att packa både åt dom och åt mig. 
Bästa Pia åker från jobbet för att ta hand om barnen vilket är helt fantastiskt. Det gör att jag kan fokusera lite mer på mig själv och det som faktiskt är påväg att ske. 
Jag får det sista rummet för dagen på Johannesvillan och hälsas välkommen dit när jag får tid över. Klockan 18 går personalen hem och blir jag sen kan jag hämta nyckel till huset hos vakten på akuten. 
16.15 lämnar jag Sandared efter att ha kramat alla ordentligt. 
Konstigt nog är jag cool lugn. Kör lugnt å sansat mot Sahlgrenska. Försöker hålla tankarna på plats och inte sväva i väg. 

Vi har ju dels vart på utredningen endast tre veckor innan och dessutom har kag och barnen besökt både avdelningen och intensiven för två veckor sedan så att hitta i området är inte svårt. 
Besök på Sahlgrenska med barnen för att de ska vara förberedda inför vad vi trodde var minst 3 månader fram i tiden 
I en sådan här säng kommer pappa ligga efter operationen
Väldigt mycket som piper och blinkar på intensiven 
Ville får pröva hur det är att vara övervakad av maskinerna 



Klockan 17.00 är jag framme och hinner slänga in väskorna på Johannesvillan dom ligger precis brevid huset där jag och M ska mötas. 

Jag går mot ingången och inser att det kommer bli ett av de konstigaste och oroligaste dygnet i mitt liv 
Entrén på bruna stråket "transplantations enheten" 


Fortsättning följer! 


LEVERTRANSPLANTATION

Det är tisdagkväll och jag å barnen sitter i köket hos vännerna. Vi dricker te och pratar om allt möjligt. 
Vi är ganska trötta efter de sista veckornas anspänningen med utredningen på Sahlgrenska där det till slut bestämdes att M skulle sättas upp på väntelistan för en ny lever. 
Samtalet pendlar hit och dit men slutar nästan alltid i att vi pratar om det som komma skall. 
- tänk im dom kan ringa snart så allt vara är över säger Linnea. 
- ja då skulle han kanske hinna hem till Jul. Säger någon annan
- men vi vet att det med all sannolikhet tar minst tre månader innan det finns en lever säger jag. 
- tänk om dom ringer i morgon!! Säger en tredje å vi alla skrattar, för det är ju helt omöjligt och finns inte ens i våra tankar. 

Onsdagmorgonen är båda barnen hängiga och vi bestämmer att de ska stanna hemma från skolan. Dagen går i sakta lunk och vi myser i soffan. Framåt ett är det dax att fixa lunch. Klockan blir 13.30 när min mobil ringer och jag ser att det är M. Vanligtvis ringer han aldrig på dagarna men jag tänker att det är väl något han behöver fråga om lite snabbt. 

-hej hur är det?  undrar han
- det är bra här barnen är hemma idag. 
- det har hänt något! säger han då
Jag hinner nu tänka att läkaren har ringt ang de sista blodproverna och att något prov säkert inte är riktigt bra. 
Detta är något jag vant mig vid sista tiden. Att oron tar överhanden för M och jag får lugna och övertyga om att allt är ok. 
- vad är det? Frågar jag
- dom har ringt! 
-vem har ringt? 
- Sahlgrenska har ringt! 
- jaha vad ville dom då?! Vad svaret på denna frågan ska bli är jag helt oförberedd på. 
- dom säger att dom har en lever till mig!! 
- NU?? 
- ja NU och tydligen är det brottom. 
-men nu?? Du menar nu idag?! 
Här börjar M å gråta och två barn förstår att något är på gång att hända så dom står å skriker bredvid mig och undrar vad som händer. 
- jag hinner inte detta nu säger M, jag har massor att göra å det är massor på jobbet å räkningarna är inte betalda, å det är julfest på lördag. Du får ringa till Sahlgrenska å fråga om man kan tacka nej och ta nästa i stället?!?! 

Jag inser snabbt att M är i fullständig chock och nu är det en lugn å stabil roll jag behöver ha. 
-visst jag ringer till sjukhuset å pratar med dom svarar jag, jag ringer dig igen om en stund, ta det lugnt nu!! 

Vi hinner inte mer än lägga på så ringer min telefon igen. Det är koordinatorn Pernilla som ringer och bekräftar det jag nyss hört. Det finns en lever till M men det är lite brottom. Hon har förstått det jag oxå hörde att M är chockad och att han behöver nu förstå att man inte kan tacka nej utan man tar den chansen man får. 
Hon berättar att man ska hämta M med flyg och undrar vilket som är bäst att landa på öland eller i Kalmar. 
Hon ber att få ringa tillbaka till mig om en stund med mer information. 

Samtidigt är barnen i chock och jag får ta en stund att förklara vad som ska hända för dom. Hur kan det gå så fort? Vi skojade ju bara om det i går! Tusen tankar och frågor far genom rummet på några minuter, några svar kan jag ge men det mesta förblir obesvarat tillsvidare. 

M ringer igen och nu sitter han i bilen på väg in till Kalmar, en god vän kör honom och det är bestämt att planet ska landa i Kalmar. Han är lugnare nu men såklart väldigt orolig. 
En ambulans ska hämta honom utanför lägenheten å köra honom till flyget. 
M väljer att sitta fram bredvid han som kör. Han satt ju på möte på jobbet nyss å då känns det fel att ligga på en bår. Han hinner ringa många samtal den stunden, precis som jag gör hemma i sandared. 
Vi ringer på varsitt håll alla som behöver informeras, inte en enda gång ringer vi samma människor, vi känner varandra väl och omedvetet backar vi upp varandra precis där det behövs. 

Flygtrafiken över Kalmar stoppas helt. När man väntar på ett flygplan som transporterar antingen organ eller sjuka patienter går drt flyget före allt annat. 
Ambulansen kör hela vägen IT till start banan. Där står ett "jet plan" på vänt. 
Det är samma Plan som president Bush åkte med när han va i Sverige. Stora skinnsäten och lyxigt värre. I ett annat sammanhang hade det nog känts lite häftigt men nu är fokus någon helt annan stans 

Fortsättning följer!!