The love of my life

The love of my life
The love of my life

torsdag 7 maj 2015

Dåtid och nutid

Hej på er! 

Tog en liten paus efter jag fullständigt dränerat mig på ord och känslor med inläggen om Martins op. 
Det blev liksom tomt i huvudet efter det. Konstigt behovet är att behöva skriva av sig, det är som om det är det bästa sättet att bearbeta det man vart med om, för mig i alla fall. 

Det har vart så mycket som hänt de sista två åren. 
Ville blev jättedålig och orolig av ett brandalarm i skolan nör han gick i förskoleklass. Han blev så sjuk av det att jag fick vara hemma för vård av barn i 4 månader. Vi fick träna att gå runt skolan, sen in i gallen, å så småningom in i klassrummet med jacka och skor på oss. Han va helt övertygad om att han skulle dö när brandövning va. 

Efter det flyttade vi till Kalmar med allt vad en flytt innebär. Tyvärr var det ett så gammalt alarmsystem på skolan där så brandlarmet gick stup i kvarten. Med hans tidigare oro, omställningen av flytten, nya kompisar och en extremt resultatinriktade fröken gick första terminen i ettan åt helvete rent ut sagt. Efter otaliga möten med lärare, rektor och psykologer fick vi tillslut rådet att flytta tillbaka till sandared igen. Då har vi bott i Kalmar i 10 månade. Jag har inte kunnat jobba utan tagit hand om Ville. Linnea gjorde ett skolbyte då hon aldrig blev insläppt i gemenskapen på den skolan (samma skola som ville) Martin fick läggas in på lasarettet efter vad vi nu i efterhand vet problem med gallan/levern. 

Hade det inte vart för våra vänner Maria, Patrik Ina och Melina hade jag gått under i Kalmar. De blev min livlina i allt kaos. Det va där Ville kunde andas och känna sig trygg. Det va med dom det va lek, utflykter, fika och samtal. Så evigt tacksam att ni fanns och finns. Denna härligt röriga och hjärtliga familj som tog oss till sina hjärtan och bjöd in oss i sina liv när ingen annan gjorde det. Love ya all!!! 

Nu kan det ju verka som om det är våra barn det är fel på men tyvärr har jag hört från flera håll att just på denna skolan är det fler elever som valt att sluta. Jobbar man enbart med resultat och inte med gruppen, socialträning, självkänsla och kompisanda är det enligt min erfarenhet dömt att misslyckas med stämningen i en klass och på en skola. 
(Liten börjar bli stor) 

Sagt å gjort så flyttade jag och barnen hem för ganska exakt ett år sedan. M har ju sitt jobb på Öland så vi återgick till det vi alltid gjort att vara särbos på veckorna. Det låter kanske enkelt men vi valde ju att flytta med för att vi ville bo tillsammans å då det inte fungerade för alla att bo i Kalmar blir det en sorg i sig. 

Vi han knappt mer än hem innan vi fick rada på att man börjar överväga en levertransplantation. 
Så efter sommaren när det va tänkt att jag skulle börja jobba igen blev vi kallade till Sahlgrenska på massor av undersökningar. Då oron var stor att M skulle utveckla cancer i gallgångarna samt att levern började förlora sin funktion bestäms det tillslut att han sätts upp på listan för en transplantation. 
All stress och oro gjorde att jag va sjukskriven denna tiden. 
När beskedet kom att han sätts upp på listan kunde jag vila i det och gick tillbaka till mitt gamla jobb. Det va så roligt att vara "vuxen" igen. Jag har då vart hemma nästan 1,5 år med Ville som på olika sätt mått jättedåligt. 

Flytten tillbaka till Sandared va det bästa vi gjort. Det tog 24 timmar så va Ville samma glade kille igen. Efter ångest, deppighet och sjukt mycket oro fick han äntligen känna sig trygg och glad igen. 

Jag är så glad att jag bor i mitt hus säger han ofta på kvällarna!! 


Jag hinner alltså jobba 8 dagar då dom ringer å Martin ska få en ny lever. 

Under tiden han ligger på lasarettet så behöver vi tömma lägenheten i Kalmar då vi hyrt ut den. Jag å barnen åker upp och ner över en helg. Vi får fantastisk hjälp av vänner. 
Dagen efter Martin kommer hem kommer gelé flyttlasset från Kalmar, två veckor innan jul. Det är kaos och vi tillbringar en natt på sjukhuset jag å ville. 

I slutet av Januari har Martin börjat pigga på sig ganska bra. Det finns då tid för mig att landa lite i allt som hänt. 
Jag landar tyvärr inte så lätt utan det blir en katastrofkrasch rätt i backen. 

Jag får ångestattacker, svårt att sova, drömmer mardrömmar om att folk dör, är sjukt trött hela tiden, börjar glömma saker, har svårt att koncentrera mig osv osv. 
Det resulterar i en sjukskrivning som pågår ännu. 
Rent allmänt kan nog folk känna att "nu är ju allt över" å visst är det så, operationen är lyckad, barnen mår bra, vi har familj och vänner runt oss, jag trivs på mitt jobb. HJÄRNAN ÄR BARA HELT SLUT! 


Så hur tar man sig vidare, ja vem vet. Jag försöker vila så mycket det går, ta hand om familjen, promenera med vovvarna, fokusera lite mer på mig själv. Små steg tillbaka till den jag var innan allt hände. 
Vissa dagar är bra dagar andra dagar är mindre bra. Det gäller att acceptera det och inte stressa upp sig, Men vad svårt det är!! Jag är ju inte mer än människa och jag gör verkligen mitt bästa. 

Ha lite tålamod med mig!! 

Stor kram 




1 kommentar:

Anonym sa...

Låt återhämtningen ta tid stressa inte, du hinner! När du börjar känna dig pigg igen, vänta lite till och sen kan du komma igång och tillbaka igen. Tid för dig nu! Stor styrkekram från Monica Svallhed, Lindsdal, Kalmar - som nu är inne på dryga en och en halv månads väntan på SAMTALET när Stefan ska få göra sin levertransplantation